Sci-Fi

2001 – Ett rymdäventyr

9

”2001: A Space odyssey” må stundtals vara i långsammaste laget men oj, vilken upplevelse det är. Stanley Kubrick har med sitt extremt genomtänkta foto till tonerna av klassiker som ”Also Sprach Zarathustra” och ”An der schönen blauen Donau” skapat filmhistoria tillsammans med författaren Arthur C Clarke som hjälpte till med manus.

Filmen är uppdelad i ett antal sekvenser med inledande Dawn of Man där apor fortfarande är den högst stående rasen. Den mystiska monoliten dyker upp, aporna börjar utvecklas och använda ben som verktyg och därefter hoppar vi till en rymdstation.

Denna sekvens kännetecknas mestadels av att visa upp olika coola rymdteknologier. Röstidentifikation, videosamtal, flygande pennor i tyngdlöshet, allt högst fascinerande vid denna tidpunkt (1968). Betänk att rymdkapplöpningen var i full gång och att det faktiskt är ett år kvar till vi landar på månen på riktigt. I denna del finns också ett antal ryssar med på rymdstationen och det är samarbete och inte kallt krig som visas upp. Den mystiska monoliten har hittats på månen och är ett första tecken på att det finns mer intelligent liv ute i rymden.

Därefter förflyttas vi till Discovery One, ett rymdskepp på väg till Jupiter. Denna sekvens är ett sant mästerverk. Vi får här känna på den ödsliga och tryckta stämning som uppstår på ett rymdskepp långt, långt hemifrån och där datorn, HAL, som i princip styr allting inte mår särskilt bra. Gestaltandet av HAL är helt klart bland det bästa som existerar på film i min mening, en kärlek som bland annat resulterade i ett installerat HAL-theme på Windows 3.11 när det begav sig. Man kan väl säga så här att när ens dator kärvar nästa gång får man vara nöjd med att den åtminstone inte ansvarar för livsuppehållande system (om man nu inte räknar Football Manager till livsuppehållande förstås). Scenen där HAL inte släpper in Dave är fantastisk, både visuellt och stämningsmässigt.

Den sista sekvensen är en lång färgkavalkad när Dave lyckats aktivera monolitens stargate-funktion och han hamnar till slut i ett rum. Där åldras han för att sedan bli ett foster som tittar ner på Jorden. Om LSD nyttjades under manusskrivandet vet jag inte, men man kan utgå från att Kubrick/Clarke hellre väcker frågor än ger svar.

Om man bortser från apskrik tar det 25 minuter innan någon säger något i filmen. Det sägs inget i de sista 23 minuterna heller. Den som kräver dialog i filmer göre sig därför icke besvär med ”2001: A Space Odyssey”. Uppskattar man däremot excellent foto i kombination med visionärt såväl som jordnära science fiction-tänkande är det en fest för både öga och sinne, och definitivt en milstolpe i filmhistorien som inte kan underskattas.

Det var förövrigt nära att Pink Floyd skulle få göra filmmusiken dessutom men de tackade nej.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.