Äventyr

Arn – Tempelriddaren

4

Arn är en av Jan Guillous skapelser och det är en garant för någon form av übermench. Så också här. Arn är en munk med gott hjärta och diplomatiskt och klokt sinnelag, men också grym på att slåss, ambidextriös och allt man kan tänka sig.

I böckerna förs ett ganska utförligt resonemang kring de händelser som sker, det är i mitt tycke också en av Guillous styrkor som författare. All form av bakgrundsinformation i ”Arn – Tempelriddaren” är dock som bortblåst i filmatiseringen.

Kungar kommer, kungar går. Flickor tas in i kloster och ibland släpps de ut. Ett ting hålls, handlingen flyttas ut i öknen och sen tillbaka igen. Sverkar hit, folkungar dit. Ja, det är ingen ordning på någonting känns det som. Förstår att folk tycker det är rörigt, osammanhängande och tomt.

Skådespelarmässigt är det väl vad man kan förvänta sig av en svensk produktion. Att Stellan Skarsgård med sin proffsighet lyser starkast är inte förvånande (eller svårt heller kanske i konkurrensen).

Emellertid finns det något förlåtande drag i det hela och det är väl att jag oftast tycker historiska filmer är intressanta att titta på kanske. Inte nödvändigtvis för att det just är bra filmer utan för att sammanhanget kan vara fängslande. Fördelen med att ha läst böckerna gör ju också att man själv kan sitta och fylla i alla luckor som filmen likt en schweizerost så olyckligtvist generöst bjuder på. Men helt lyckat med ett sådant upplägg är det naturligtvis inte.

Och om det är historia kan man ju diskutera. Själva huvudhandlingen är förstås fiktion. Allt omkring däremot är i alla fall i böckerna spännande läsning om man är intresserad av skapandet av det land vi numera kallar Sverige.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.