Sci-Fi

Dune

2

Att David Lynch är en märklig regissör känner de flesta till. Att han gjorde ”Dune” istället för ”Jedins återkomst” kanske är mer okänt. Undrar hur den skulle ha blivit?

”Dune” är i alla fall så konstig som man kan förvänta sig. Mycket underliga scener, utdragna scener, röster som berättar vad folk tänker och specialeffekter som till och med vid den här tiden borde kunna vara bättre. Dock är dräkterna helt okej faktiskt.

Rollistan är en underlig läsning det också med namn som Jürgen Prochnow (som några år tidigare slagit genom i Das Boot), Max von Sudow (som inte verkar kunna hålla sig borta från B-betonade scifi-filmer), Sting (som väl aldrig varit med i annat än B-betonade filmer) och Patrick Stewart (som innan ”Dune” mest spelat Shakespeare och annat tungt, här kanske han fick tycke för rymden?). Och så naturligtvis David Lynchs gunstling Kyle MacLachlan, allas vår special agent Dale Cooper i ”Twin Peaks”.

Handlingen kretsas kring ett krig som blossat upp och som har sin grund i något så trivialt som en krydda. Denna krydda är dock väldigt viktig skall ni veta, det är den man använder när man förflyttar sig snabbt i rymden.

”Dune” är bland det segaste som går att hitta och ligger helt klart på min topplista över filmer som jag påbörjat men somnat på flest gånger. Det är dock en riktigt kultrulle som man ändå någon gång bör se, om inte annat för att verkligen försäkra sig om att Dark Star är sämre.

DVD-produktionen är riktigt rutten förresten. Bilden både flimrar och hackar på ett flertal ställen. Toto och Brian Eno gör musiken förövrigt och den är väl kanske en av få höjdpunkter. Brian Eno-kuriosa: han komponerade startup-ljudet till Windows 95… på en Mac.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.