Thriller

Man Who Wasn’t There

8

Det som händer i “The man who wasn’t there” utförs väldigt långsamt. Bröderna Coen har verkligen skruvat ner på tempot denna gång och det passar Billy Bob som handen i handsken (eller man kanske skall säga som ciggen i näven). Han är synnerligen störtskön när han får utrymmet att briljera med nästan enbart sin existens.

I filmen finns det dock utrymme för fler karaktärsskådespelare (som alltid när Coen är i farten). Frances MacDormand är som vanligt förtjusande och Scarlett Johansson virvlar också förbi i en småförförisk Lolita-roll.

Scenen när damen Nirdlinger kommer och knackar på hemma hos Ed Crane (Billy Bob) och börjar yra om ufon och stirrar med ögonen känns direkt hämtad ur 50-talets skräckscifi-filmer och är sannerligen makalös.

Jag kan dock känna att filmen är lite onödigt dyster även om jag verkligen gillar den svarta humorn.

Första gången jag såg “The man who wasn’t there” var det i en svartvit version. Nu testade jag med färg (man får med båda versionerna i dubbeldiskutgåvan) men det är inte direkt en färgexplosion för det. Allt är väldigt grått och beigt men mycket vackert för det. Men det känns som att det är lika bra att köra på svartvit. Det är nog lite mer klass på den versionen när allt kommer omkring.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.