Krig

Moment 22

7

Detta är något av en klassiker både i litteratur såväl som på filmduken. Fenomenet Catch 22 (eller Moment 22 som det ju heter på svenska) myntades av Joseph Heller i sin novell med samma namn. Handlingen kretsar sig kring dessa cirkelresonemang som i princip omöjliggör alla handlingsalternativ.

I ”Catch 22” är det en bombflygare under andra världskriget som vill hävda sig galen för att slippa åka ut på fler uppdrag, men så fort han skulle göra det skulle det innebära att han inte var galen eftersom ingen galning skulle själv hävda att han var galen. Samtidigt måste man vara galen för att åka ut på dessa ganska farliga uppdrag, och normal om man inte flög men om han nu inte var galen så måste man flyga. Ja, ni fattar.

Flera andra av dessa resonemang dyker upp filmen som är en riktigt absurd historia. Jag kan inte låta bli att få lite Dr Strangelove-vibbar (samma miljöer, samma tokiga händelse) men ”Catch 22” innehåller också smått hallucinatoriska filmsekvenser som osar sjuttiotal och droger. Här tappar jag stundtals själv bort mig, inte minst för att jag tyvärr var ganska trött vid tillfället, vilket gör att jag möjligtvis ger filmen ett något lägre betyg än vad den kanske är värd. Samtidigt så är det ju inte bra om den inte lyckas hålla mig vaken ordentligt förstås. Ingen filmmusik erbjuds heller förövrigt.

I rollistan hittar man ganska många celebriteter i deras ungdom; Martin Sheen, Jon Voight, Anthony Perkins och Art Garfunkle för att nämna några. Regissör är Mike Nichols som debuterade hyfsat 1966 med ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?” (5 Oscars bland annat) och som sen dess gjort ett antal halvintressanta filmer där ”Closer” är min personliga favorit.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.