Komedi

Playtime

5

Gud, nu är jag bra trött på Jacques Tati och ser inte direkt framemot att även behöva titta på den sista filmen i Tati-boxen (Traffic).

Är ”Playtime” då så dålig, denna film som hyllats som Tatis mästerverk, hans magnum opus? Det är inte en helt okomplicerad fråga att svara på.

”Playtime” har vissa förtjänster, bland annat är den fantastiskt snygg. Varje scen är i sig nästan ett konstverk. Tati byggde faktiskt upp helt egna, gigantiska byggnader av cement och glas för att få precis det utseende han såg framför sig när han visuellt planerade denna film. Sen är själva budskapet i filmen helt acceptabelt utformat, en slags kritik mot det moderna samhället där mänskligheten får stå tillbaka till förmån för tekniska landvinningar.

Men man måste ha en ängels tålamod för att orka med filmen överhuvudtaget. Dialogen som är av den riktigt triviala sorten är helt enkelt inte tillräckligt vass för att jag skall orka behålla intresset. För att ge er ett exempel: det finns en restaurangscen som är 45(!) minuter lång som förvisso innehåller några få komiska poänger men som annars är så banal att man storknar. Tänk er själva att sitta och titta på en restaurangmiljö i verkligheten i en trekvart, ungefär så är det.

Och så är i princip alla scener uppbyggda, en semi-realistisk verklighet. Tatis alter ego Monsieur Hulot snurrar omkring i den supermoderna byggnaden, tittar på olika nymodigheter (varav vissa är ganska futuristiska som en dammsugare med lampa och ett kommunikationssystem som får samtida rymdskepps installationer att blekna). Men annars händer inte mycket under de två timmarna.

Tati är onekligen en visuell mästare, men i formen av spelfilm är jag inte alls övertygad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.