4
Godfrey Reggio fortsätter sin inslagna väg med konstnärliga dokumentärer som började med Koyaanisqatsi. Inga aktörer, inget tal, enbart scener från verkligheten ackompanjerade med musik av Reggios parhäst Philip Glass.
Budskapet och även betydelsen av Powaqqatsi är ”livet i förändring”, och scenerna är hämtade från tredje världen som introduceras till västerländsk industrialism.
Hade jag inte sett ”Koyaanisqatsi” kanske det här hade kunnat funka. Men nu märker jag ganska snart att jag inte är speciellt intresserad av ”Powaqqatsi”. Den annorlunda dokumentärstilen känns inte lika fascinerande helt enkelt, och det är inte lika fängslande fotomontage. Musiken är inte alls lika bra som i första filmen heller tyvärr.