Drama

Timmarna

9

I princip allt med ”Timmarna” är fullständigt lysande. Det krävs dock en del koncentration av åskådaren för att inse det och det är nog inte alldeles fel att se den mer än en gång. Så här direkt efter att ha sett ”Timmarna” för andra gången så känns allting med den vacker, trots relativt mörk och deprimerande handling.

För det första är skådespelarna makalöst bra. Filmens handling krestar sig kring tre kvinnor som alla har direkt eller indirekt en koppling till Virginia Woolfs bok ”Mrs Dalloway”. Nicole Kidman spelar en suicidal Virginia på 20-talet när boken i fråga skrivs, Julianne Moore spelar i sin tur en desillusionerad kvinna som läser ”Mrs Dalloway” på 50-talet och Meryl Streep spelar en lesbisk kvinna på 2000-talet som bokstavligt upplever en del referenser till boken.

När filmen kom så snackades det väldigt mycket om Kidmans näsa som hon har i filmen. I själva verket är hon totalt olik sig själv vilket egentligen är mycket positivt ur tittarsynpunkt. Nu får man en erfaren och duktig skådis att verka ny vilket gör att man sannolikt inte sitter och funderar på Nicole Kidman när man borde koncentera sig på filmen. Å andra sidan finner jag mig fundera på hur i hela världen de lyckats få Nicole Kidman att se ut sån så nja, det fungerar kanske inte riktigt ändå.

När vi ändå är inne på smink så återkommer Julianne Moores karaktär i slutet som gammal och den sminkningen är väl inte klockren direkt. Det är dock riktigt svårt att sminka någon gammal och det är nog den enda anmärkningen jag har mot ”Timmarna”.

För skådespeleriet är fantastiskt, handlingen är fantastisk och musiken som är komponerad av Philip Glass och som bär fram filmen är fantastisk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.